Via Principe Amedeo
Rom 27 september 1943. Marcella Stoppani var kontorets vackraste flicka. Män omkring henne på Via Principe Amedeo blev hypnotiserade av hennes skönhet. Under de varma eftermiddagarna på kontoret, när l’abbiocco satte in, matkoman, framåt halv fyra, då kunde de inte tänka på annat än att bara få resa sig upp ur kontorsstolen, gå rakt fram till Marcella och ta hennes svala hand och åka iväg med öppen sufflett ut mot Via Appia, och i skuggan av en cypress kyssa hennes läppar.
Signorina Stoppani var inte bara vacker, ung och intelligent, hon var grym som få och kunde utan ansträngning från sitt samvete koppla bort ansiktena på de landsmän och kvinnor som hon hade angivit och låtit tortera under hösten 1943. På kvällarna skrev hon om sina upplevelser – mest som ett test på om det ens skulle kunna vara möjligt att skapa litteratur av det hon hade upplevt på Via Principe Amedeo; men det var det. Marcella skrev rytmisk poesi om blod, livsvilja, ödet och renhet. Innan kriget hade hon arbetat som bibliotekarie. Hennes far var krigsinvalid och hennes farbror hade blivit skjuten i ryggen under retireringen under slaget vid Caporetto 1915.
Spåren från ockupationen syns på många ställen i Rom: Via Principe Amedeo, Via Tasso, Via Rasella. Turisterna ser dem inte. Skrik som hänger som vita trasor i träden längs Tibern när den har svämmat över, floden i vilken många själar sköljts bort och ut i havet vid Ostia. Det fanns kaklade rum på Tyska konsulatet på Via Tasso, inte långt från Stazione Termini som för många besökare än i dag blir det första motsägelsefulla intrycket av staden som de har hört så oerhört mycket om. Allt blir lätt att skölja bort, spår av rättvisa och spår av orättvisa, det beror på vem du frågar. Lova mig en enda sak: ställ många frågor i ditt liv. Germanerna sträcker på sig och rör sig självsäkra genom staden som om de inte hade med saken att göra, och de har de heller inte. Allt hade kunnat vara annorlunda om inte England, Polen och USA hade gripit in. Den ordning fascismen strävade efter hade ett pris som var så högt att allt som var spontant och oplanerat inte fick plats; men just bristen på detsamma skapade en långdragen och hastigt planerad befrielse av Italien från de Allierades sida. Operation Avalanche i Salerno samt Operation Shingle vid Anzio söder om Rom drog ut på tiden och gav många bakslag och offer under den heta våren 1944.
Den vackra Marcella Stoppani lämnade i hemlighet en dag i april 1944 underrättelsekontoret som låg inhyst i Pensione Oltremare på Via Principe Amedeo nummer 2. Ingen såg henne slinka ut genom historiens bakdörr. Föremålen på signorina Stoppanis skrivbord låg kvar i räta vinklar i flera veckor. En pennkniv, en brevöppnare, fyra patroner, ett vattenglas med läppstift på kanten, frimärken, stämplar, stämpeldynor och ett anteckningsblock innehållande namnen på de personer som varit misstänkta för något som de eventuellt hade tänkt, men som de aldrig hade utfört i verkligheten. ”Tra il dire e il fare c’è di mezzo il mare”.
Anteckningsboken kopierades sedermera och spreds efter kriget bland partisaner och kommunister. För många blev faktumet att de funnits med i Marcella Stoppanis anteckningsbok ett livstrauma. Hennes dikter om renhet å andra sidan har mycket få läst, och hur du än googlar i dag så kommer blott en ström av bilder på hennes samtida och oskyldiga systrar med samma namn att dyka upp.